Arbetskraftsförflyttning: hur gör vi med 300 000 arbetslösa migranter?

Det fanns ingen plan. Det har aldrig funnit en plan. Det här erkände politiker redan efter Balkankrisen för er som var med på 90-talet. Då vi importerade arbetskraft på 60-talet sattes jugoslaver och greker i förorterna och lärde sig svenska på de fabriker vi behövde dem i. Det fanns ingen idé om hur de skulle integreras och de var här för att jobba.

2015 var en annan femma. Sverige hade efter 200 år av fred, bortsett från vårt deltagande i Finland under andra världskriget, byggt upp ett land som var ett av de starkaste i Europa och nu skulle vi bidra till världshumanismen då folk var i fruktansvärd nöd. Vi behöver inte gå in på den historien.

2022. 500 000 migranter har nu permanent uppehållstillstånd. Av des 500 000 har 1/3 del jobb enligt SCB. I dessa jobb ingår så vitt jag förstår sjukersättning. Det nämns ej heller – vad jag lyckats hitta – om dessa jobb är delvis statssubventionerade. Frågan är hur pass mycket denna tredjedel då bidrar till samhället.

Av de grupper som kommer hit är afghaner och syrier i topp. Dessa länder lider av 65% vs 80% analfabetism. 330 000 av dessa migranter är efter sju år fortfarande arbetslösa i ett land där vi har lidit av en pandemi, dras mot en lågkonjunktur, har ett krig i ett grannland och nu har haft kravaller utan dess motstycke där polisen stod maktlösa på grund av inre ”strukturer” (vi vet alla att det stavas hyperfemininitet som jag strax återkommer till då det är viktig del av förklaringen).

Dessa 330 000 kommer med stöd i lagen också att få hit anhöriga och de kommer med stor sannolikhet också att skaffa barn i vårt land. I kulturer som dessa grupper kommer ifrån ser man staten snarare som en förtryckare än en garant för välfärd. Utöver det så har invånare i dessa länder mycket starka klankulturer som bygger på familjer och släkt vilket krockar med Sveriges hyperindividualiserade kultur. Det här kräver egentligen ett eget kapitel men det finns inte plats eller tid för det i detta inlägg.

Alltså växer gruppen med dessa 330 000 individer för varje år. Inte minst för att vi inte stoppar migranter från att söka asyl under obetäsmd tid för att värna om de som är här. Det här innebär en växande skara arbetslösa migranter där många är analfabeter som kommer ha väldigt svårt att ta jobb överhuvudtaget (om de ens vill eftersom vi dras med det problemet också. Notera hur familjen och klanen trumfar samhället här).

Återvandring?

Återvandring är ett ord som innebär att migranter återvänder till sina hemländer. Det kan inte ske om krig eller andra risker föreligger som uttrycker fara för migranternas liv så som läget nu är i Syrien och Afghanistan. Vidden av denna risk är forum för debatt – att skickas tillbaka är måste inte vara detsamma som att möta döden – men om vi skulle skicka tillbaka 330 000 finns det en risk att detta inträffar för ett antal – ja kanske ett flertal. Dessutom skulle vi bryta mot internationella – visserligen tandlösa – regler och vår kultur tillåter inte brott mot samhällsauktoriteter vilket också skiljer oss från klankulturen där lojaliteten ligger i familjen, inte staten.

Låt oss återgå ett ögonblick till Sverige och Sveriges kultur. Sverige är idag etta i världen av feminina länder (Hofstede Organisationer och Kulturer). Mycket kort innebär det att vi värnar feminina kulturdrag. Feminina och maskulina kulturdrag förtjänar även de ett eget avsnitt men låt mig mig kort exemplifiera med några exempel: jämlikhet framför konkurrens (alla vinner fotbollsmatchen i skolan – det ska vara en lek inte en tävling), allas lika värde framför meritokrati (kvotering) eller omhändertagande istället för utåtagerande (polisens ledning i påskupproren – en mer komplex fråga men i grunden stämmer detta).

Feminin kultur är inte fel! Men den måste bedrivas med en maskulin dito. Då den ena drar iväg på bekostnad av den andra får vi en hyperkultur som är antingen hyperfeminin (Sverige) eller hypermaskulin (Islam / gängen). Då dessa möts uppstår en enorm kollision och det är den vi nu upplever på så många plan att den här artikeln aldrig kan täcka det (det finns en anledning till mitt bokmanus). Men! Om vi inte kan erkänna att Sverige lider av en hyperfeminin kultur kommer vi aldrig komma vidare för att det är som att stoppa en blödning utan att bry sig om var blödningen är. Och där är vi idag.

I den hyperfeminina svenska kulturen ingår att det är omöjligt och inhumant att skicka ens en mördare tillbaka till ett land där han riskerar (men inte med nödvändighet kommer) straffas på ett eller annat sätt för sin landsflykt eller tillhörighet. I den hyperfeminina kulturen så lyssnar vi till samhälls-och världsauktoriteter som världsorganisationer som fördömer sådant agerande. Samtliga riksdagspartier utom Sverigedemokraterna lyder helt och fullt under denna kontext (Sverigedemokraterna har däremot andra anti-libertarianska drag men det täcker vi heller inte här). Därför är återvandring en omöjlighet de närmsta 20 åren. Om vi inte genomskådar hyperfemininiteten innan dess så är vi chanslösa för ännu längre tid.

En lösning på ett akut problem snarare än asylpolitik

Det blir nu viktigt att skilja på vad som ska vara framtida asylpolitik och vad som är ett uppenbart konkret problem här och nu. Det är också viktigt att förstå att invandrare inte är en homogen grupp. Det finns många infödda svenska medborgare som idag ingår i kriminella nätverk och som inte har ett land att återvandra eller utvisas till. De måste straffas i Sverige med svensk lag. Hur många som är svenskar i medborgerlig bemärkelse har jag inte data på men jag skulle tro att det är flertalet av de gängkriminella snarare än de nyanlända som troligen står för andra typer av brott men som rekryteras av nätverk idag på grund av sin utsatthet.

Eftersom den hyperfeminina kulturen inte tillåter återvandring och eftersom det gäller majoriteten av riksdagen kommer vi aldrig komma få till stånd utvisningar till länder som bedöms som farliga av auktoritära och inhemska organisationer. Kulturen kommer aldrig tillåta det. Det är ett olösligt problem. Jag har dryftat saken i med folk som tillhör mitt eget parti Medborgerlig samling och röster höjs då istället för att instifta fri avtalsrätt så de som går på bidrag tvingas ta jobb. Det skulle leda till en återvandring på eget initiativ. Den fria avtalsrätten innebär bland annat borttagandet av kollektivavtal och i stort sett hur låga löner som helst. Det är möjligt att det leder till frivillig återvandring men det är långt mer troligt att det aldrig går igenom riksdagen heller. Risken finns även för frekventa kravaller som grundar sig i att Sverige nu blivit 100% rasistiskt. Och frågan är om man vill ha ett land där man behver tre jobb för att kara sig. Det här skulle eventuellt också drabba svenska ungdomar som går arbetslösa vilket kommer väcka frågan om vi och dem.

Vi sitter alltså med ett problem som kan formuleras som att vi har 3% (och ökande) av befolkningen som aldrig kommer ta ett eller kunna ta ett jobb. En växande grupp som vi andra måste försörja i tider då i stort sett ingen kommun bär sin egen kostnad. Utöver det växer utanförskapsområdena och kulturkrockarna i samhället av en enda orsak: vi hade ingen plan.

Det som krävs är att få dessa 330 000 i arbete. In i det svenska samhället och bryta utanförskapet. Det är arbeten som krävs. Viljan att bidra till den svenska staten. Problemen? Finns viljan i dessa grupper givet deras kultur? Men framför allt: finns jobben?

Med fri avtalsrätt skulle jobben kunna tas fram men som jag nämnt är det omöjligt på mycket lång sikt givet den kulturella bromsklossen och värnandet om välfärdsstaten som klankulturen nyttjar på ett helt annat sätt än vad vi gjorde 1960 av den enkla anledningen att klankulturen inte känner tacksamhet till staten utan klanen. Då jag häromdagen slog i Platsbanken hittade jag 130 000 jobb i Sverige. De flesta kvalificerade och med läs och skrivkunnighet som krav. De grupper jag nämnde har som ni kanske minns inte ens det med sig i bagaget ens på sitt eget språk. Även om de skulle kunna ta dessa 130 000 jobb saknas fortfarande 200 000 ytterligare jobb bara till den här gruppen. Ni ser problemet? Vi kan inte skapa jobben på grund av kulturen säger nej och även om vi kunde skulle jobben vara för kvalificerade.

Notera nu att det här gäller de som redan kommit hit och har permanent uppehållstillstånd. Det är inte detsamma som medborgarskap men det är ganska nära. Vi talar alltså inte om framtida migranter utan om ett problem som finns här och nu. Ett problem där allt fler bygger upp klanen i utanförskapsområden som vi inte längre har kontroll över och därmed ökar omöjligheten ännu mer att få dessa i arbete och till fungerande svenska medborgare.

Så: vi kan alltså inte låta dem återvandra pga svensk kultur som sitter i riksdagens väggar och tar decennier att ändra. Vi kan heller inte få dem i arbete ens om vi ville här i Sverige. Slutsatsen blir att vi för försörja dem livet ut och i värsta fall generationerna efter även om inte alla kommer nöja sig med att bli fast i offerskap. Vi sitter alltså fast i en omöjlig situation.

Arbetskraftsförflyttning

Sveriges plikt gentemot sina flyktingar är att ge dem skydd och därefter att föra in dem i det svenska samhället. Vi har gravt misslyckats med det senare. Anta nu att vi kan uppbära skydd åt dem och sätta dem i arbete men i ett land som behöver deras kompetens.

Storbritannien har idag avtal med Rwanda om att skicka migranter till dem. Anledningen som jag har förstått det är att Rwanda har världens största arbetskraftsbehov. Jag har ingen expertis på området men jag utgår från att utvecklingsländer har arbetstillfällen som ställer lägre krav på kompetens än i-länder och därför är lättare att söka jobb i.

Låt oss nu säga att vi bildar avtal med ett eller flera länder som enligt de data jag hittat har ett stort behov av arbetskraft och erbjuder våra migranter att skifta sitt uppehållstillstånd till det land där de kan arbeta, integreras och tillföra samhället nytta. Utöver det ger vi dem en startbudget på säg 500 000 SEK vilket i ett land som tex Zambia (som också har ett stort behov av arbetskraft) är många årslöner. Pengarna tar vi från vår biståndsbudget som är på ca 40 miljarder eftersom vi faktiskt tillför kompetens, arbetskraft och kapital till ett utvecklingsland.

Det här skulle, givet att vi har mycket kontrollerade avtal med länder som ligger bra till i GPI bland annat, 1) ge våra migranter det skydd vi lovat dem 2) en chans att bidra till deras nya samhälle genom att faktiskt bidra till att ge dem arbete 3) en startbudget som ger dem en god kassa att börja med i det nya landet 4) minska våra utgifter för bidrag till kommuner som är vår absolut största post idag – 40 miljarder mer än den näst största och 10% av hela statsbudgeten. 5) stödja utvecklingsländer.

Med det här sagt har jag svårt att se det inhumana och det anti-feminina i det här. Det här är en väg som libertarianska partier säger nej till för den ökar statens ansvar och kostar mer än om man tex inför fri avtalsrätt. Jag menar att vi nu behöver sätta ideologin åt sidan för att lösa ett problem som är viktigare än att lösa problem med exakt rätt ideologiska måttstockar givet sin egen partitillhörighet. Vi måste kompromissa med ideologin för att lösa det här problemet för gör vi inte det så har vi enorma problem framöver och idag kan vi inte agera med återvandring eller erbjuda arbete.

Jag kan se flera problem med idén men inget så svårt att vi inte kan göra något åt det. Kan vi begränsa yttrandefrihet (vilket vi har gjort med tillägg till lagen som egentligen kräver 2 mandatperioder och en folkomröstning och mer är på gång) och instifta gymnasielagar på kort tid så kan vi säkerligen även ordna eventuella hinder för detta. En invändning är vad vi gör med de som vägrar att ta erbjudandet. Där kan vi sänka bidragen eller ta bort dem eftersom vi givit dem ett annat generöst erbjudande. Vi är inte onda: vi har givit ett erbjudande i det att vi inte lycks ge er det vi lovat er. Nu löser vi det åt er och vill ni inte ta emot det har vi inget annat val därför att vi har inte råd längre. (Och vi får be migranterna om ursäkt för Löfvens och Reinfeldts lögner vad nu det kommer hjälpa) Det kommer bli svårare och svårare för den hyperfeminina kulturen (läs riksdagen som sådan) att hitta mot argument och med nötan så kanske vi kan komma till bukt med ett problem som är enormt och kommer att bli större men som ännu inte fullt synligt.

Jag har dryftat den här frågan på flertalet ställen och givet diskussionerna funderar jag på att motionera den till partiet Medborgerlig samling. För låt mig vara tydlig: de här 330 000 migranterna som växer för varje år kommer aldrig komma i arbete. Det är en fråga som kommer kosta Sverige mycket och då räknar jag inte ens med de sociala konsekvenserna av utanförskapsområdena som stärks med arbetslöshet, klankultur, gängkultur och offerkultur.

Sverige står inför enorma problem de närmsta 50 åren. Eftersom erkännandet av Hyperfeminiteten inte kommer hända på många år måste vi börja med att blidka den med pragmatisk Det fanns ingen plan. Låt oss för första gången skapa en.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s